hem   
Tävlingsidan

Facit
Tidigare omgångar

 
Omgång 1, oktober 2006 Omgång 2, november 2006

Bild 1.Fjälluggla 1 3k+ hona/2k hanne, Öland april
En stor vit fågel med till synes stort huvud, breda vingar och stjärt gör bestämningen till en uggla och fjälluggla tämligen okomplicerad trots vinkeln. Antydan till tämligen svag askgrå/bruna teckningar på rygg, vingtäckare, ving- och stjärtpennor gör att man med god visshet kan köns-/åldersbestämma fågeln till en gammal hona eller ung hanne.

5. Ljungpipare, adulta Ingarp juli  90%
En flock medelstora, sträckande fåglar upptäcks på lite håll. Befintligt ljusförhållande och kanske avståndet ger inte möjlighet att studera fåglarnas dräkt. De kommer i flock, vilket inte är ovanligt bland vadare, labbar, flyghöns och duvor. På en bild får vi inte hela sammanhanget såsom vi kan få uppleva det i fält (flyktsätt, läten etc). Det gäller således att nöta de strukturer och proportioner som framgår av fotot. Fåglarna på bilden har stora huvuden. Detta utesluter flyghöns och duvor. De är vidare kompakta och är ej så långvingade som labbarna. Vi har således att göra med en flock vadare. Vad som inledningsvis sagts om deras struktur passar bra in på de större piparna. I Sverige förekommer fem arter numera tämligen regelbundet, kust-, ljung-, fjällpipare samt amerikansk och sibirisk ljungpipare. Alla är är mycket lika i flykten men de tre sistnämnda är klart mindre och har något andra proportioner med bl a smalare vingar. De på bilden satta och högbröstade piparna har tämligen triangulära vingar med hyfsat bred bas vid kroppen. Kvarstår då till sist att skilja på kust- och ljungpipare. Kustpiparen är i snitt en större fågel än ljungpiparen. Storlek är dock mycket svårt att avgöra i artrena flockar. Den är dock vidare något mer långssträckt (har ofta en något längre hals) och har ofta något mer långa vingar. En viktig detalj som kan ses även i flykten, åtminstone på hyfsat avstånd, är artens normalt sett längre och grövre näbb (upptill 1 cm längre). Fåglarna på bilden uppvisar "mer proportionella" näbbar och i övrigt en kompakt struktur. Aktiv ruggning i handen vid denna tid på året talar slutligen också klart för ljungpiparen.

Bild 2.Järnsparv 1 1k, Ralången juli
Järnsparvens juvenila dräkt är mer gulbrun på ryggen jämfört med äldre fåglar. Juvenilen har också mer streckad undersida och en ljusare avsatt strupe. Ungfåglarna har en partiell ruggning till en första vinterdräkt då de blir mycket lika de gamla fåglarna. Järnsparven kan ses i juvenil dräkt i Sverige från slutet av maj till augusti

6. Ökenvarfågel, ad Negevöknen, Israel mars  50%

Den 1.1 2004 fick Sverige med automatik en ny varfågelart på den officiella svenska artlistan. SOFs taxanomiska kommitte beslutade då om ett antal förändringar såväl i fråga om taxanomiska ställningstaganden (fågelfaunans indelning och ordning) som i arternas namngivning. Den till detta datum betraktade varfågelrasen Lanius excubitor meriodionalis med systerraser fick artstatus med det svenska namnet ökenvarfågel. Nominatformen är ej observerad i landet men den långflyttande östliga underarten pallidirostris är sedd vid ett antal tillfällen. Fågeln på bilden är en adult ökenvarfågel fotograferad i Negevöknen. Här möter två raser av arten varandra, elegans och aucheri, och blandformer är inte ovanliga. Att detta är en ökenvarfågel syns bl a på det smala svarta pannbandet och avsaknad av vitt basalt på armpennorna.
Många svarade varfågel på denna gåta, vilket jag personligen tycker borde gett poäng. Å andra sidan var detta finurligt uttänkt som en liten slamkrypare och då detta är en tävling med hög prestige och stora vinstcheckar måste tävlingsjuryn meddela att endast helt korrekta svar genererar ett poäng.

Bild 3.Dvärgsångare 1 ad hanne, Elburzbergen, Iran april
Phylloscopus neglectus är dvärgsångarens vetenskapliga namn, vilket på svenska betyder "den försumbare lövskådaren"! Neglectus har således till avsikt att avspegla artens litenhet. Blott något större än en kungsfågel. Det är inte svårt att föreställa sig förvåningen och glädjen hos de ringmärkare som den 10 oktober 1991 på Landsort fågelstation hittade en "extremt liten ljus gransångare" i sina nät. Efter noggrann studie, video- och lätesdokumentation kunde fågeln artbestämmas till en dvärgsångare. Den första i Sverige och tillika det första och hittills enda fyndet i västeuropa! Onekligen en av de mest anmärkningsvärda rariteter som setts i Sverige alla kategorier.
Vad gäller artbestämningen är neglectus mest lik gransångare av blek typ. Den skiljer sig dock från den arten på en blekare grå lyster i allmänhet samt en avsevärt kortare och tvärt avskuren stjärt. Armpennornas ytterfan är smutsgråvita och vingkanten saknar gult. Några av er har svarat stäppsångare, vilken delar dvärgsångarens urblekta brungråa dräkt. Men om ni tittar på bilden igen ser ni att fågeln på bilden har en sgs helsvart näbb och tillika svart benfärg. Detta utesluter släkten Hippolais.

7. Rödstjärt, juv Norrbotten juli  70%
Juvenila småtrastar uppvisar ofta en småfläckig kroppsfjäderdräkt före det att denna ruggas bort och en mer adultlik första vinterdräkt anläggs under sommar och förhöst. Exv juvenil näktergalar, rödstjärtar och rödhakar är vid en första anblick mycket lika varandra. Fågeln på bilden uppvisar en mustigt rödbrun stjärt. Det handlar således om en ungfågel av någon av de båda arterna rödstjärt och svart rödstjärt. Att skilja dessa ifrån varandra är normalt enkelt. Juvenila svarta rödstjärtar påminner mer om äldre honor och är ej så fläckiga. På bilden visas en ovanligt mörk/beigefläckig juvenil rödstjärt.

Bild 4.Kungsörn, 1 ad hona Närke augusti
 Denna bild orsakade uppenbarligen många huvudbry. Kanske beror detta på att denna dräkttyp är mycket ovanlig hos oss på Höglandet? De kungsörnar vi ser här hos oss är uteslutande yngre fåglar med annan färgteckning och annan vingstruktur. På bilden framträder svagt, vissa dräktdetaljer, exv en grovt bandad stjärt med ett bredare ändband. Detta utesluter samtliga hos oss sedda aquilaörnar med undantag för stäpp- och kungsörn. Fågelns struktur är dock den typiska för den senare. Långa vingar, mer avrundade i spetsen, lång stjärt och tämligen klen hals och utskjutande huvud talar klart för kungsörn. De båda skrikörnarna är örnlika till trots mer vråklika i sin byggnad, har kortare vingar och är mer storhövdade.

8. Tornseglare, adult Hornborgasjön juni  50%
Familjen seglare består av ca 100 arter uppdelat på 18 släkten. De flesta är tropiklevande och i Sverige är endast sju arter observerade. Av dessa är den notoriskt svårbestämda bleka tornseglaren numera godkänd vid ett antal tillfällen. Den har tidigare ansetts vara en ras av vår egen tornseglare och står mycket nära den i utseende. Det är dock inte alls omöjligt att skilja på dessa systerarter i fält. Det krävs dock bra ljusförhållanden och en längre tids observerande för att kunna göra en tillfredsställande artbeskrivning! Fågeln på bilden uppvisar en brunsvart grundfärg, jämnfärgade undre handpennor, svarta/mörka mindre och mellersta undre handtäckare samt en djupt kluven stjärt. Alla dessa karaktärer talar entydigt för tornseglaren. Notera dock en trubbig handspets, vilket brukar anges som ett kännetecken för den bleka tornseglaren. Detta kan bero på att den yttersta handpennan ej är nyruggad utan gammal och sliten, varvid vingen kan få en mer trubbig form.
 

 
Omgång 3, december 2006 Omgång 4, januari 2007

Häcksparv, 1 hona Atanasovska sjön, Bulgarien sept
0%
Vissa honfärgade fältsparvar kan vara en riktig utmaning i fältbestämningssammanhang. Det som slår en som betraktare av sparven på bilden är fågelns tydliga och kraftigt svarta längsstreckning på ryggen och den dito distinkta kroppsbeflankningen på en blekgul grundton. Denna kombination av karaktärer utesluter samtliga i Sverige observerade emberizor med undantag av gul-, häck- och gyllensparv. Den sistnämnda kan vidare direkt uteslutas bl a pga avsaknad av vita vingband. Honor av gul- och häcksparv är mycket lika i utseende. Avgörande för artbestämningen är bl a en normalt mer streckad gröngråbrun övergump och stjärttäckare samt mer distinkt tecknade huvudsidor.

13. Ängspiplärka, juv Norrbotten juli (56%)
Ett svårt artbestämningsproblem hos oss i Sverige är att skilja de två vanliga arterna ängs- och trädpiplärka från varandra. Har man inte hjälp av lätesyttringar får man koncentrera sig på att försöka se teckningar och färgsättningar på huvudet, ovan- och undersida, vingen samt försöka avgöra bakklons längd. Följande karaktärer på bilden avgör till ängspiplärkans fördel; grövre streckad rygg, mellersta armtäckarna uppvisar ingen större kontrast mot omgivande befjädring, mindre framträdande submustaschstreck, mer otecknad tygel, ljus befjädring runt ögat och en tämligen klen näbb.

Blå kärrhök, 1 2k hane Kolgasraks, Lettland april
55%
Artbestämning av blå-, stäpp- och ängshök bör alltid grunda sig på ett flertal kännetecken. Detta gäller i synnerhet de mycket lika ungfåglarna och honfärgade exemplar. Små blåhökshanar behöver inte vara mycket större än en stor stäpphökshona. Trots vissa likheter med stäpphöken uppvisar denna unga blåhökshane en robustare kropp med bredare vingar och en fylligare hand.

14. Tjäder, ad hona Ämmingarp, Mellby sn april (33%)
En större fågel "bullrar upp" från marken i buskagen framför dig på skogspromenaden. Pga vingbullret i uppfloget förstår du att det troligen rört sig om en skogshöna av någon art. Du smyger fram och hittar strax fågeln som träat i en tallkrona. Fågel är mycket riktigt en skogshöna, det ser du bl a på de befjädrade tarserna. Den sitter dock med ryggen mot dig och vinkeln är inte heller den bästa där den sitter på en tallgren ca 20 meter ovan mark. Du lyfter dock kikaren igen och noterar karaktärer som svagt rundad stjärt utan mörkare ändband, ingen kontrast undergump/undre stjärttäckare, grovt tvärbandade flanker på ljus botten samt grovfläckig bakhals/nacke. Obsboken åker upp ur fickan och du noterar 1 hona tjäder.

Lövsångare, 1 1k Norrbotten juli
 67%
Fjäderdräktens textur avslöjar att fågeln på bilden är i juvenil dräkt. Utseendet känns välbekant för lövsångaren. Att det inte rör sig av någon av de andra närstående phylloscopus-arterna som häckar i Sverige framgår av följande kombination av karaktärer; ett tämligen långt ljust ögonbryn, svagt markerat ögonstreck, övervägande orangegul näbb, ljus (gulvit)kroppsundersida och läderbruna ben.

15. Grå flugsnappare, ad Dasht-e Kavir, Iran april (0%)
En liten tätting sitter öppet på en gren. Då vinden spelar i buskens grenar parerar fågeln vindbyarna med en horisontell kroppshållning. Observatören ser fågeln snett bakifrån och får tyvärr inte chansen att se huvudet, näbben och kroppsundersidan. Fågeln uppvisar en jämngrå kroppsovansida inklusive skulderfjädrar i kontrast mot en svarttecknad vinge med tydliga vita kanter/bräm på täckare, tertialer och pennor samt en vit bakkropp undertill. Tarserna är tämligen korta, tunna och svartfärgade. Huvud väl avsatt, högt och avrundat typiskt för många flugsnappare. Mha av dessa kännetecken kan  fågeln föras till släktet Muscicapa. Rent vita tertial- och armpennekanter samt en lång vinge avgör till sist till grå flugsnapparens fördel.

Fiskmås, 1 2k Eksjö juli
33%
För en fältornitolog kan en bortflygande vitfågel vara lite av en mardröm. Men låt oss inte ge upp direkt! Aktuell fågel uppvisar en blandning av slitna ungfågelfjädrar och nya betydligt fräschare av adult typ. De sex inre handpennorna är utbytta och fullt utvuxna, blågrå med markanta svarta subterminala teckningar på handpenna 5 och 6 med vita, tydliga, spetsar. Handpenna 7 har tappats och de tre yttre pennorna är mycket slitna och fadda till färgen. Nyruggade blågrå mellersta armtäckare står i kontrast till blekta och slitna mindre arm- och handtäckare samt enhetligt tecknade och mycket slitna, gråvita, större armtäckare. Vingundersidan ter sig övervägande vit, men med nätta och prydliga teckningar på inre arm- och handtäckarna. Dessa fakta utesluter ung gråtrut och svarthuvad mås. Ringnäbbad mås och vår inhemska fiskmås uppvisar ett dylikt utseende och en liknande dräktutveckling. Måsen på bilden har samtliga stjärt- och armpennor oruggade. Ruggningsstatus, det distinkta och "rena" svarta ändbandet på stjärten samt den mer blågrå färgnyansen på mellersta armtäckarna och de inre handpennorna visar att fågeln är en fiskmås ruggande till 2:a vinterdräkt.

16. Ormvråk (rasen vulpinus), ad Golestan National Park, Iran april (33%)
Både ormvråken och örnvråken förekommer med en rad olika färgmorfer. Hos ormvråken är denna dräktvariation mest uttalad hos rasen vulpinus (ryss- eller stäppvråken).I centralasien förekommer hos dessa systerarter en mörk svartbrun morf. De ses endast mycket sällsynt västerut.Orm- och örnvråken är i denna dräkt mycket lika varandra och skiljs bäst åt på annorlunda flyktsätt och på något olika proportioner. I flykten har ormvråken en klart kortare vinge och ofta ej så grovt tecknade armpennor med mindre kontrast mot vitare handpennor som hos örnvråken.