21. Lövsångare rasen acredula,  Dasht-i-Kavir, Iran april (25%)
En sångare med en larv i näbben dyker plötsligt upp i en buske. Den grågröna ovansidan, den vita kroppsundersidan, den smäckra näbben och de tunna benen avslöjar släkttillhörigheten – phylloscopus. Men vilken av dessa notoriskt svårbestämda fåglar? Det finns ca 40 arter phylloscopus i gamla världen varav 13 arter är observerade i Sverige. Hos fågeln på bilden framträder ett tydligt, långt och jämnbrett vitgult ögonbrynsstreck. Den uppvisar vidare ett tydligt tygelstreck men ett tämligen diffust ögonstreck bakom ögat. Örontäckarna är tvåfärgat tonade, en övre ljusare del och en nedre mer gråaktigt skuggad del. Näbben är till synes övervägande mörk med en ljusare bas på mandibeln. Hakan, strupen och bröstet har en svag gråvitgul anstrykning i kontrast till en silkesvit buk. Hjässan är enhetligt grågrön. Rygg och skuldror blekt grågrön i kontrast till mörkare vinge. Inga vingband kan skönjas. Benen ser tämligen mörka ut. Dessa noteringar utesluter samtliga arter med ving- och hjässband och de med tydligt bruntonade ovansidor. Ansiktsteckningen utesluter  berg- och gransångaren. Den påminner en del om en blek grönsångare. Det gula i ansiktet och på bröstet är emellertid inte lika rent och distinkt som hos en typisk grönsångare. Fågeln på bilden visar inte heller den gröna lyster på ovansidan som är ett kännetecken för den arten. Grönsångaren kan f a på övervintringsområdet uppvisa en blek are fjäderdräkt än normalt, men är då ljusare i ansiktet och har ljusa ben. Även om fågeln är urblekt grå ovan för en lövsångare är det en lövsångare. Från norra Skandinavien och österut ungefär till floden Yenisej förekommer lövsångaren i rasen acredula. Det är en högst variabel ras. Ofta omöjlig att i fält skilja från nominatformen som häckar hos oss i södra Sverige. Typexemplaret är dock gråare ovan och vitare undertill. Vingen är i snitt längre.

22. Mindre skrikörn, ad Bourgas, Bulgarien september (75%)
En rovfågel sitter och spanar från en elledningsstolpe. Ett tämligen stort huvud, en grov näbb samt kraftiga ben och fötter visar att det rör sig om en örn. Struktur och färgsättning stämmer bra på de svårbestämda arterna stäppörn, större och mindre skrikörn. Till den mindres fördel talar de blekta grågulbruna mindre och mellersta armtäckarna som kontrasterar mot mörkare bruna större armtäckare, skapularer och rygg. Huvudet, nacken och bakhalsen är enhetligt ljust mellangulbrun utan rostbruna nackfjädrar. Näbben ger vidare inget imponerande intryck medan benen är långa och saknar yvig befjädring.

23. Isabellatörnskata rasen phoenicuroides, ad hanne Golestan National Park, Iran (37%)
En distinkt tecknad törnskata sitter och spanar i en busktopp. Att det inte rör sig om vår ”svenska” törnskata framgår bl.a. av fågelns bruna hjässa och nacke i kombination med svart ögonmask och vitt ögonbryn. Taxonomer har i olika tider betraktat de tre närstående arterna törn-, isabella- och brun törnskata ömsom som separata arter och ömsom som en polytypisk art med det vetenskapliga namnet Lanius cristatus. Alltsedan 1977 då den holländske taxonomen Karel H Voous satte art- och rasproblematiken för cristatusgruppen under luppen igen i en artikel i den vetenskapliga tidskriften Ibis har vi i västeuropa betraktat de nämnda törnskatorna som olika arter. Törnskatan anses idag vara monotypisk medan brun- och isabellatörnskatan är uppdelade i flera underarter. Hos dessa törnskator finns normalt en tydlig dräktskillnad mellan hannar och honor. Fågeln på bilden är en adult hanne. Återstår således att avgöra om det är en brun- eller isabellatörnskata. Nominatformen av brun törnskata uppvisar ofta en tämligen robust natur med stort huvud och lång, kraftig näbb, dess stjärt är lång och vingen tämligen kort. Färgsättningen stämmer bra med fågeln på bilden. Typiska cristatushannar har en tydlig svart ögonmask både framför och bakom ögat, ett tydligt vitt ögonbryn samt en kraftig helsvart näbb. Ovansidan är vidare jämnt brunfärgad, ibland med något rödbrunt inslag på hjässan samt en kroppsundersida tonad i brungult på bröst och flanker. Törnskatan på bilden uppvisar emellertid en till synes vit lyster undertill. Bland isabellatörnskatans raser stämmer detta bra på den västliga phoenicuroides, vilken är en tämligen variabel men ofta ändå diagnosterbar ras. Vissa ryska taxonomer anser t.o.m. att den borde få artstatus. Om vi kikar närmare på hjässa och nacke är de klart mer roströdbruna i kontrast till en mattare brun rygg och vingen är tämligen lång. Polletten trillar ned – isabellatörnskata.

24. Gråsiska av rasen cabaret, 2k+ (hona) Rogaland, Norge juni (0%)
Tävlingens sista bild var av flera skäl inte den enklaste och det fanns väl en tanke med det. Svaren har varierat, vinterhämpling, gulhämpling och snösiska. Fågeln på bilden är emellertid en gråsiska. Den är fotograferad i SV Norge. Här möter den nordliga gråsiskerasen flammea den kontinentala rasen cabaret. Kontaktzonen genererar högst sannolikt en hel del blandformer. Sedan slutet av 1990-talet har jag i mina gråsiskestudier vid flera tillfällen noterat att grupper med uppenbart intermediära karaktärer mellan dessa båda raser har börjat uppträda på Sydsvenska höglandet under vintern. Det är rimligt att anta att dessa fåglar har sitt ursprung i södra Norge. Siskan på fotot ger ett nätt intryck. Ett runt huvud med en liten och spröd näbb. Kroppsundersidan är gråvit med tämligen sparsam eller tunn streckning på bröstsidor och flank. Undre stjärttäckarna är vitlysande och tämligen otecknade. Hos många svårbestämda arter kan en korrekt åldersbestämning vara helt avgörande för en träffsäker artbestämning. Gråsiskan på bilden uppvisar mycket slitna stjärtpennor och saknar röd teckning på bröstet etc. Vi kan således åldersbestämma den till en 2k(+) och med tämligen hög säkerhet könsbestämma den till en hona. Det sistnämnda stöds också av ett runt huvud och liten näbb. Den klena näbben tillsammans med den slitna gråvita kroppsbefjädringen och de föga tecknade undre stjärttäckarna kan leda tankarna till snösiska. Bröstet och flankerna är dock ganska typiskt tecknade för en gråsiska i sliten dräkt . Vidare har näbben trots sin litenhet en karaktäristisk konfiguration för gråsiskan, klart längre än vad den är hög.
En stor röd pannfläck och slitna mörka, bakre örontäckare är också goda indicier för gråsiskan. Rasbestämningen grundar sig på fågelns ”vinterhämplingslika” ansikte med gråsiskenäbb i miniformat samt de tämligen otecknade undre stjärttäckarna.