Första anhalten blev Kråkelund, en bit norr om kärnkraftverket, där en Tallsparv hägrade. Den hade syns på platsen sedan den 1 januari. Vid ankomtsen fick vi beskedet att den hade visat sig tio minuter tidigare. Det visade sig dock att den var lite svårflirtad och att husägarna inte gillade närgångna skådare. Trots dessa dåliga odds fick vi se den vid ett par tillfällen. Vid ett tillfälle från bra position genom tubkikare. Artkaraktärerna är subtila och den skilde sig i första hand på avsaknad av allt gult i dräkten. Bl.a. handpennornas bräm var tydligt vita till skillnad från gulsparvhonans och ungfåglarnas gula dito.
Platsen är belägen i yttersta delen av havsbandet och vissa delar var fortfarande isfria trots den pinande vinden, kylan och snöfallet. Övriga fåglar som noterades var bl.a. flera havsörnar, salskrakar, 1000-tals vigg, storskarvar, havstrutar, gråtrutar, fiskmåsar, skrattmåsar och storskrakar

Kråkelund Miljön var inget fel på, men vinden och kylan gjorde platsen bister för dagen
Skådarna fikar och söker lä,	men tvingades ut i den pinande vinden för att få en skymt av den gäckande tallsparvshonan.
De tusenhövdade viggflockarna sökte också lä i det "stelnande" vattnet.

Nästa anhalt blev skärgården utanför Simpevarp. Miljön där är mycket tilltalande och det snövita landskapet med lågvuxen tallskog, förstärkt av rimfrosten från det relativt varma vattnet, gjorde platsen nästan sagolikt.
Kärnkraftverkets kylvatten håller vattnen öppet även kalla vintrar och i sunden och i havet fanns stora mängder fågel. De mest betittade blev de skärsnäppor som uppehöll sig på de kala klipporna mellan vattnet och svallisen och ideligen fick springa undan för vågskvalpet. En härdig skärpiplärka höll tidvis skärsnäpporna sällskap.
Även här sågs flera havsörnar. Nytt för dagen var bl.a. skäggdopping, brunand, alfågel och sothöna.